Koh Samui som sagt. Flygresan från Krabi tog ca 40 minuter och hade en hemsk landning, men annars gick det bra. Vi bjöds på fika både i väntan på flyget och på planet. Vår första natt tillbringade vi på ett hotell/vandrarhem som ägs av en mycket trevlig tant och anledningen till att vi flyttar är att de bygger / river från morgon till kväll precis här intill. Dessutom flyttar vi närmre både stadskärnan och stranden, och bor för samma pris.
Gårdagen tillbringades letandes annat boende och vilken del av stranden som var bäst. Jag hade helt klart varit en konkurrent på jobbets stegräknartävling då det nog blev 3-4 km promenad igår. Annars flyter livet på som vanligt. Vi hörs när vi hörs! Puss!
Nu är vi på (i?) Koh Samui. Flygresan gick finfint och det kändes värt varenda littet ruttet öre att flyga istället för att åka buss och båt en hel dag.
Men häromdagen åkte vi en dagstur till Railey. Tanken innan vi for till det här landet var att ha stannat där några nätter, men efter dagsutflykten var vi glada att vi inte bestämt oss för det. Det var om möjligt ännu dyrare än i Ao Nang. Förövrigt blev vi väldigt förvånade när vi kom till Koh Samui hur pass mycket billigare det var här.
Hur som helst. Vi åkte speedboat i tio minuter en kvart och sen var vi framme. Sanden var som mjöl och vattnet var klart som dricksvatten. Helt klart värt ett besök. Eller två.
Livet kan inte med att kännas dåligt här nere. Victor har äntligen kommit på att han vill börja träna på Sats med mig, i April när vi kommer hem är det inte långt kvar till våren och häromdagen ansökte jag till högskolan! Jag kan inte låta bli att inte riktigt finnas i nuet. Framtiden är ju så rolig att fantisera om.
Det här med att börja plugga har jag hunnit romantisera sönder för länge sen; och när jag stod där som nyutsprungen student trodde jag ALDRIG att det bara skulle krävas ett år innan jag längtade tillbaks till skolbänken. Jag grät av lycka för att äntligen slippa gymnasiet. Men så här med facit i hand och snart två års heltidsarbetande måste jag erkänna att fan vad man levde livet när man gick i skolan. I dagsläget skulle jag kunna betala multum för att få ledigt en onsdag, gå lite tidigare en fredag eller få "jobba hemma" en måndag. Nej. Fy fan vad jag ska njuta av att plugga.
Det fullkomligt ÖSER ner regn här. Det där med en tidig monsun är nog inte bullshit. Det har i princip regnat varje dag. Mestadels på kvällar och nätter. Och sen från ingenstans känns det som att man är förföljd av paparazzis, men det är bara åskan.
Idag kände vi för hamburgare, så vi hamnade på Mc Donalds. Det var ungefär då det började regna, så vi rullade vidare till Starbucks och satt där i ett par sköna fotöljer och drack caramel frappucino. Vi gillar Thailand :)
Livet i Ao Nang flyter på bra. Vi solar, badar, läser och lyssnar på P3 Dokumentärer på dagarna. På kvällarna äter vi billig thaimat på gatan och går runt och fluktar på t-shirts och armband. Det känns lite som en chansning att åka härifrån, men på torsdag är planen att åka vidare till Koh Samui.
God morgon, är det här. Halv nio och jag har redan hunnit kolla på The City som vi laddade ner över natten. Det kommer mer uppdatering i eftermiddag. Så länge kan ni lyssna på den här. Den är smått fantastisk.
Det där med bloggandet gick kanske inge vidare. Men nu är jag här!
Vi åkte taxi till Phuket town och därifrån buss till Khao Lak. Vi hade två nätter bokade på ett fint hotell. För det första så höll Victor på att bli av med sin mobil, eftersom den åkt ur fickan i taxin. Det var precis på håret, men han hann få tillbaks den. Bussresan till Khao Lak tog ca 2 1/2 timme och vi kom fram till en thailändsk skog i princip. Att det var mulet gjorde inte saken bättre. Vi bestämde oss ändå för att ta ett dopp i havet, och när jag ska gå upp hugger det till på ovansidan av foten. En liten gullig manet brände mig.
Efter ett antal för många dramatiska Baywatch avsnitt om sjöborrar och annat äckligt blir jag mer rädd an vad jag egentligen behövt. Med lite Eight hour creme försvann svullnande och blåsorna över natten. Att solen behagade titta fram räddade vår Khao Lak-vistelse betydligt. Det var här vi kom på att det inte är någon lugn paradisö vi letar efter. Vi vill ha folk runt omkring oss.
30 spf och parasol. Visst tycker man att det borde räcka för att inte bränna sig första dagen? Halvmisslyckat resultat av den kuren. Tur att det ser mer ut än vad det känns.
